27/8
Man måste testa allt en gång..
När det psykiska väl sätter igång och blir fysiskt så vet man att man måste förändra sitt liv. Jag har (kan jag säga nu) äntligen fått en reaktion utav min kropp att något var tvunget att göras. Att jobba så mycket och direkt efter jobbet hålla på diverse olika aktiviteter tar på kroppen. Min mamma påminde mig om något jag sagt i mitten på Juli; "Jag önskar att jag bara fick ligga hemma en kväll med en film och cola och chips." .. Hon hade sagt att det bara var att göra det men då hade jag förundrat tittat på henne och fortsatt med att jag inte har tid. Nu kommer jag skriva direkt från mitt hjärta för att ni ska kunna förstå vad som hände,likväl som jag har pusslat ihop bitarna. Vilket betyder att jag inte kan ge er ett klart svar men många små saker som ledde till detta helvete jag varit med om dessa tre veckor..
Med mycket att tänka på men ingen tid att få fundera resulterade i yrsel och andningssvårigheter. Med en oro som inte var av denna värd blev detta bara värre. Som vanligt så hoppas man sådant ska gå över och jag ignorerade dom tydliga tecken som min kropp gav mig. Men till slut tog jag tag i saken och drog med mig mamma till sjukhuset. Det konstaterades snabbt att min stress hade lett till ångest och att varva ner var den bästa medicinen. Så jag följde doktorns råd och sjukskrev mig en vecka och låg nästan bara hemma. Jag tänkte över vad jag var tvungen att ändra på och vad jag skulle ägna mina tankar åt. Som sagt så var det några små saker som gjorde mig så illa.
-Min orolighet över allting hela tiden, att inte kunna slappna av och bara leva. Utan att behöva planera och veta vad som händer runt mig hela tiden.
-Att kunna säga nej till alla roliga tokigheter som mina vänner har för sig hela tiden. Det var omöjligt innan men nu vet jag att jag inte behöver vara med på ALLT utan dom finns kvar imorgon ändå.
-Behov,ja alla mina behov. Usch, dom fick mig att må riktigt dåligt.
-Pengar, jag har dom, jag får dom och ja klarar mig. Men TÄNK OM jag inte får jobba tillräckligt nästa månad, TÄNK OM jag skulle bli uppsagd bara sådär.. men hallå? varför tänker jag så?? Det har jag fått en annan syn på.
..Det finns så mycket mer jag förändrat i mina tankar men jag vill tyvärr inte dela allt med er. Men det viktiga är att jag själv kommit till insikt vad som måste och vad som bör göras och här sitter jag idag, lycklig över att få jobba imorgon. Men samtidigt nervös att jag inte kommer klara det. Men lugn Emelie, lugn. Det löser sig alltid. Så fort jag fick diagnosen så började jag försöka slappna av. Och vet ni vad? :) Redan efter fyra-fem dagar så släppte det. Jag kan inte säga att jag är helt frisk än, men på mycket god väg. Och jag har till väldigt stor del mina vänner och min mamma att tacka för det.
Med eran förståelse och eran omtanke så förstod jag snabbt att jag bara kan må bra i eran närhet. Jag älskar det ni gör för mig.
Så, med facit i hand så vet jag nu att jobba är roligt, att folk som aldrig mått dåligt på riktigt ska hålla käft, och att det är inte farligt att söka hjälp när kroppen inte orkar längre.
Kärlek, Emelie.
När det psykiska väl sätter igång och blir fysiskt så vet man att man måste förändra sitt liv. Jag har (kan jag säga nu) äntligen fått en reaktion utav min kropp att något var tvunget att göras. Att jobba så mycket och direkt efter jobbet hålla på diverse olika aktiviteter tar på kroppen. Min mamma påminde mig om något jag sagt i mitten på Juli; "Jag önskar att jag bara fick ligga hemma en kväll med en film och cola och chips." .. Hon hade sagt att det bara var att göra det men då hade jag förundrat tittat på henne och fortsatt med att jag inte har tid. Nu kommer jag skriva direkt från mitt hjärta för att ni ska kunna förstå vad som hände,likväl som jag har pusslat ihop bitarna. Vilket betyder att jag inte kan ge er ett klart svar men många små saker som ledde till detta helvete jag varit med om dessa tre veckor..
Med mycket att tänka på men ingen tid att få fundera resulterade i yrsel och andningssvårigheter. Med en oro som inte var av denna värd blev detta bara värre. Som vanligt så hoppas man sådant ska gå över och jag ignorerade dom tydliga tecken som min kropp gav mig. Men till slut tog jag tag i saken och drog med mig mamma till sjukhuset. Det konstaterades snabbt att min stress hade lett till ångest och att varva ner var den bästa medicinen. Så jag följde doktorns råd och sjukskrev mig en vecka och låg nästan bara hemma. Jag tänkte över vad jag var tvungen att ändra på och vad jag skulle ägna mina tankar åt. Som sagt så var det några små saker som gjorde mig så illa.
-Min orolighet över allting hela tiden, att inte kunna slappna av och bara leva. Utan att behöva planera och veta vad som händer runt mig hela tiden.
-Att kunna säga nej till alla roliga tokigheter som mina vänner har för sig hela tiden. Det var omöjligt innan men nu vet jag att jag inte behöver vara med på ALLT utan dom finns kvar imorgon ändå.
-Behov,ja alla mina behov. Usch, dom fick mig att må riktigt dåligt.
-Pengar, jag har dom, jag får dom och ja klarar mig. Men TÄNK OM jag inte får jobba tillräckligt nästa månad, TÄNK OM jag skulle bli uppsagd bara sådär.. men hallå? varför tänker jag så?? Det har jag fått en annan syn på.
..Det finns så mycket mer jag förändrat i mina tankar men jag vill tyvärr inte dela allt med er. Men det viktiga är att jag själv kommit till insikt vad som måste och vad som bör göras och här sitter jag idag, lycklig över att få jobba imorgon. Men samtidigt nervös att jag inte kommer klara det. Men lugn Emelie, lugn. Det löser sig alltid. Så fort jag fick diagnosen så började jag försöka slappna av. Och vet ni vad? :) Redan efter fyra-fem dagar så släppte det. Jag kan inte säga att jag är helt frisk än, men på mycket god väg. Och jag har till väldigt stor del mina vänner och min mamma att tacka för det.
Med eran förståelse och eran omtanke så förstod jag snabbt att jag bara kan må bra i eran närhet. Jag älskar det ni gör för mig.
Så, med facit i hand så vet jag nu att jobba är roligt, att folk som aldrig mått dåligt på riktigt ska hålla käft, och att det är inte farligt att söka hjälp när kroppen inte orkar längre.
Kärlek, Emelie.
Kommentarer
Trackback