23/2
Jag försökte.
Skriva ner mina känslor på denna vita undersida igår, men det gick inte. jag var ny sprayad så tårarna skulle ha gjort att ja skulle sett förfärlig ut. Och dom rann, jag lovar dom rann utan att jag ens börjat skriva. Bara tanken på det jag ville dela med mig fick mig att storgråta. Jag tror att någonstans långt inne i mig finns en liten tjej som sakta med säkert är på väg att komma ut. Berättelser och epoker som inte ens mina närmaste vänner, inte ens min mamma vet om. Mörka hemligheter som är för hemska att få fram. Jag darrar på läppen bara jag nämner något vardagligt om honom. Jag har många gånger blivit rekomenderad psykolog, men hallå? jag? Jag är ju inte deprimerad eller något sådant. Eller är jag det? Vem vet egentligen hur jag mår? När jag inte själv vet det så borde ingen annan kunna se det heller. Men jag tror det skulle vara nyttigt för mig. Fast att ta det steget behöver jag så mycket kraft inför så det kommer dröja. Månader, år, flera generationer. Men nån gång, jag lovar nån gång ska allt det hemska rensas ut. Men jag är rädd. Jag är som ett skrämt litet barn, fortfarande. Hur ska man gå tillväga för att rensa kroppen. Slippa tankarna och känslorna. Våga jobba på ett arbete utan att vara orolig för att bli påhoppad. Välja rätt framtida kärlek. Utan att vara rädd för det som hänt tidigare. Folk runt omkring mig kan aldrig förstå vad han, vad dom båda har gjort mot mig. Nu hör jag själv på mina egna ord att detta låter värre än vad det var. Kanske är därför jag inte vågar berätta heller, för att jag är rädd att jag ska bre på extra. Jag är rädd att dom runt ska tycka jag är töntig som mår såhär över två egentligen ganska simpla grejer. Fast är dom så simpla? Eller är det bara jag som tycker det för att dom varit vardag i mitt liv? Tjejerna kanske skulle bli chockade om dom visste vad som hänt. Vad jag sett och hört. Vad jag känt och alla mina kalla nätter jag gråtit. Gråtit tills ögonen och hjärnan inte orkat längre. Vaknat upp med spritstanken och rädslan. VEM ÄR JAG? Har jag frågat mig själv så oerhört många gånger. Men det svaret verkar det som att Gud vill behålla för sig själv. För finns det gör Han. Gud, han har räddat mig många gånger. Det var faktist en gammal klasskamrat som hjälpte mig tro på honom. Jag som alltid varit så häftig och cool behövde helt plötsligt hjälp. Inte från någon utomstående, men från ett väsen som jag behövde och ville tro på. Jag lärde mig hemligheten och jag överlevde. Jag överlevde hans starka grepp om min hals också, men det är en helt annan historia. Jag förstår inte hur jag alltid lyckas träffa sånna här människor? Tänk om han hade lyckats. Jag och mamma, i exakt samma senario. Hon skulle bara veta vad jag egentligen menade med mina förstående nickningar. Hon skulle bara veta vad hennes dotter sett, hört och gjort. Hon skulle bara veta. Nån dag kanske, nån dag när hon är tillräckligt stark för att få höra sanningen. Då kommer jag dela med mig, och vi kommer gråta. Då menar jag inga trötta snyftningar utan stora krokodiltårar. Tillsammans är vi så starka så inget kan ropå oss. Ni skulle bara våga. Snälla lämna mig bara ifred. Lev med mig som Ni alltid gjort, ord är bara ord. Känslor är något annat. Något som jag tänker behålla för mig själv, att berätta om det går inte. Tyvärr. Ni vet att jag älskar er och vill dela allt, men endel saker är för hemska för att lämna min mun. Det går bara inte. Det går inte. Det gör inte det. Förlåt.
Skriva ner mina känslor på denna vita undersida igår, men det gick inte. jag var ny sprayad så tårarna skulle ha gjort att ja skulle sett förfärlig ut. Och dom rann, jag lovar dom rann utan att jag ens börjat skriva. Bara tanken på det jag ville dela med mig fick mig att storgråta. Jag tror att någonstans långt inne i mig finns en liten tjej som sakta med säkert är på väg att komma ut. Berättelser och epoker som inte ens mina närmaste vänner, inte ens min mamma vet om. Mörka hemligheter som är för hemska att få fram. Jag darrar på läppen bara jag nämner något vardagligt om honom. Jag har många gånger blivit rekomenderad psykolog, men hallå? jag? Jag är ju inte deprimerad eller något sådant. Eller är jag det? Vem vet egentligen hur jag mår? När jag inte själv vet det så borde ingen annan kunna se det heller. Men jag tror det skulle vara nyttigt för mig. Fast att ta det steget behöver jag så mycket kraft inför så det kommer dröja. Månader, år, flera generationer. Men nån gång, jag lovar nån gång ska allt det hemska rensas ut. Men jag är rädd. Jag är som ett skrämt litet barn, fortfarande. Hur ska man gå tillväga för att rensa kroppen. Slippa tankarna och känslorna. Våga jobba på ett arbete utan att vara orolig för att bli påhoppad. Välja rätt framtida kärlek. Utan att vara rädd för det som hänt tidigare. Folk runt omkring mig kan aldrig förstå vad han, vad dom båda har gjort mot mig. Nu hör jag själv på mina egna ord att detta låter värre än vad det var. Kanske är därför jag inte vågar berätta heller, för att jag är rädd att jag ska bre på extra. Jag är rädd att dom runt ska tycka jag är töntig som mår såhär över två egentligen ganska simpla grejer. Fast är dom så simpla? Eller är det bara jag som tycker det för att dom varit vardag i mitt liv? Tjejerna kanske skulle bli chockade om dom visste vad som hänt. Vad jag sett och hört. Vad jag känt och alla mina kalla nätter jag gråtit. Gråtit tills ögonen och hjärnan inte orkat längre. Vaknat upp med spritstanken och rädslan. VEM ÄR JAG? Har jag frågat mig själv så oerhört många gånger. Men det svaret verkar det som att Gud vill behålla för sig själv. För finns det gör Han. Gud, han har räddat mig många gånger. Det var faktist en gammal klasskamrat som hjälpte mig tro på honom. Jag som alltid varit så häftig och cool behövde helt plötsligt hjälp. Inte från någon utomstående, men från ett väsen som jag behövde och ville tro på. Jag lärde mig hemligheten och jag överlevde. Jag överlevde hans starka grepp om min hals också, men det är en helt annan historia. Jag förstår inte hur jag alltid lyckas träffa sånna här människor? Tänk om han hade lyckats. Jag och mamma, i exakt samma senario. Hon skulle bara veta vad jag egentligen menade med mina förstående nickningar. Hon skulle bara veta vad hennes dotter sett, hört och gjort. Hon skulle bara veta. Nån dag kanske, nån dag när hon är tillräckligt stark för att få höra sanningen. Då kommer jag dela med mig, och vi kommer gråta. Då menar jag inga trötta snyftningar utan stora krokodiltårar. Tillsammans är vi så starka så inget kan ropå oss. Ni skulle bara våga. Snälla lämna mig bara ifred. Lev med mig som Ni alltid gjort, ord är bara ord. Känslor är något annat. Något som jag tänker behålla för mig själv, att berätta om det går inte. Tyvärr. Ni vet att jag älskar er och vill dela allt, men endel saker är för hemska för att lämna min mun. Det går bara inte. Det går inte. Det gör inte det. Förlåt.
Kommentarer
Trackback