24/10
Sluta kasta scannrarna i backen!
ibland hatar jag själva jobbet som kassörska. sega kunder. griniga kunder. otrovärdiga kunder. nerklankande kunder. listan tar aldrig slut.. sen finns det naturligtvis normala kunder också. och trevliga.
Ibland känner jag mig som en i mängden där uppe. Man syns inte och finns knappt inte. bara är. jävla sugigt. men sen kommer stunderna då dom höjer mig och min självkänsla till skyarna. Men jag kan ta åt mig? tyvärr.
Idag satt jag där och försökte komma på nåt roligt att tänka på. fan vad svårt det var. här hemma så kan jag ju tänka på massor. men där står tiden stilla. ibland. missförstå mig inte. Maxi is my place. dagen jag slutar där kommer va tung. förstår inte vad roligt vi kommer ha den 15 december folk!
varje gång dessa glada tankar dyker upp, eller "du kan gå hem nu emelie" så händer det oftast nåt. idag stod han där. tittade efter mig såg ja.. jag sprang naturligtvis och gömde mig i vanlig ordning. berättade snabbt för vicky och maggan att han va där så dom förstod vart jag var och det känns så självklart att jag får gå undan, är inte detta underbart? Det är med gråten i halsen jag skriver att jag älskar mina arbetskamrater. Dom är som en egen liten familj för mig. Fast syskon har jag redan så många så dom är mer som kusiner och fastrar för mig. Men underbara, det är dom. Kommer som sagt bli oerhört konstigt den dagen jag inte jobbar där längre...
Idag har varit tung, men inte lika tung som gårdagen. Måste hända nåt nytt snart,får krupp på detta.
Emelie.
ibland hatar jag själva jobbet som kassörska. sega kunder. griniga kunder. otrovärdiga kunder. nerklankande kunder. listan tar aldrig slut.. sen finns det naturligtvis normala kunder också. och trevliga.
Ibland känner jag mig som en i mängden där uppe. Man syns inte och finns knappt inte. bara är. jävla sugigt. men sen kommer stunderna då dom höjer mig och min självkänsla till skyarna. Men jag kan ta åt mig? tyvärr.
Idag satt jag där och försökte komma på nåt roligt att tänka på. fan vad svårt det var. här hemma så kan jag ju tänka på massor. men där står tiden stilla. ibland. missförstå mig inte. Maxi is my place. dagen jag slutar där kommer va tung. förstår inte vad roligt vi kommer ha den 15 december folk!
varje gång dessa glada tankar dyker upp, eller "du kan gå hem nu emelie" så händer det oftast nåt. idag stod han där. tittade efter mig såg ja.. jag sprang naturligtvis och gömde mig i vanlig ordning. berättade snabbt för vicky och maggan att han va där så dom förstod vart jag var och det känns så självklart att jag får gå undan, är inte detta underbart? Det är med gråten i halsen jag skriver att jag älskar mina arbetskamrater. Dom är som en egen liten familj för mig. Fast syskon har jag redan så många så dom är mer som kusiner och fastrar för mig. Men underbara, det är dom. Kommer som sagt bli oerhört konstigt den dagen jag inte jobbar där längre...
Idag har varit tung, men inte lika tung som gårdagen. Måste hända nåt nytt snart,får krupp på detta.
Emelie.
Kommentarer
Trackback