25/4
Varför hamnar man alltid såhär?
I tankarna.. Livet kan vara det bästa, men ändå så hamnar man här. Med snurrande skalle över vart allt ska ta vägen. Plugga, jobb, framtid, kille? Varför ska allt vara så himla svårt. Jag vet inte om jag kommer orka med hela skiten, det känns som det tar för lång tid att få allt klart. Jag trodde nånstans att det skulle visas något ljus efter vägen, men det är bara en kamp dag ut och dag in. Den som sa att pengar gör människan lycklig önskar man ibland kunde ha rätt. Att en sån liten grej kunde göra att man fick lycka. Men kommer det någonsin hända? Kommer en dag sätta sig och tänka "precis såhär ska jag leva mitt liv, jag är framme"? Eller kommer varje timme för resten utav livet att fortsätta såhär? Man har så mycket frågor, ibland skulle jag bara vilja se in i framtiden för att veta att allt kommer bli bra. Jag menar inte att det jag har idag är olyckligt, jag har ett väldigt bra liv. Men det är alltid något som fattas, jag oroar mig redan för vad jag ska göra om tre år när skolan är slut. Varför är jag sån? Det skulle vara så mycket enklare att göra det man gör idag och bara leva så enkelt, men är det det jag vill med livet? Har jag valt rätt inriktning nu eller har jag tänkt helt fel? Varför ska det vara så svårt? Det hade varit lättare om man fötts med en passion för något som man verkligen brann för, då hade jag kämpat som ett svin för att nå dit. Men nu sitter man här och vickar lite på kanten och vet knappt vad man vill göra. Jag trodde några år i arbetslivet skulle räcka för att jag skulle förstå vad jag skulle vilja satsa på, men det blir bara svårare och svårare. Varför ska folk runt en alltid lägga sig i vad man själv vill göra? Varför ska det alltid finnas folk som tvivlar och kommer med negativa kommentarer om i princip allt? Det är alltid nåt man gjort fel. Och jag tycker det är skitjobbigt. Det finns mycket mer tankar och känslor jag skulle vilja dela med mig av men jag tror det stannar bäst i min personliga dagbok.
Jag önskar ibland att man va två. Men oftast vill jag bara vara en.
Emelie.
I tankarna.. Livet kan vara det bästa, men ändå så hamnar man här. Med snurrande skalle över vart allt ska ta vägen. Plugga, jobb, framtid, kille? Varför ska allt vara så himla svårt. Jag vet inte om jag kommer orka med hela skiten, det känns som det tar för lång tid att få allt klart. Jag trodde nånstans att det skulle visas något ljus efter vägen, men det är bara en kamp dag ut och dag in. Den som sa att pengar gör människan lycklig önskar man ibland kunde ha rätt. Att en sån liten grej kunde göra att man fick lycka. Men kommer det någonsin hända? Kommer en dag sätta sig och tänka "precis såhär ska jag leva mitt liv, jag är framme"? Eller kommer varje timme för resten utav livet att fortsätta såhär? Man har så mycket frågor, ibland skulle jag bara vilja se in i framtiden för att veta att allt kommer bli bra. Jag menar inte att det jag har idag är olyckligt, jag har ett väldigt bra liv. Men det är alltid något som fattas, jag oroar mig redan för vad jag ska göra om tre år när skolan är slut. Varför är jag sån? Det skulle vara så mycket enklare att göra det man gör idag och bara leva så enkelt, men är det det jag vill med livet? Har jag valt rätt inriktning nu eller har jag tänkt helt fel? Varför ska det vara så svårt? Det hade varit lättare om man fötts med en passion för något som man verkligen brann för, då hade jag kämpat som ett svin för att nå dit. Men nu sitter man här och vickar lite på kanten och vet knappt vad man vill göra. Jag trodde några år i arbetslivet skulle räcka för att jag skulle förstå vad jag skulle vilja satsa på, men det blir bara svårare och svårare. Varför ska folk runt en alltid lägga sig i vad man själv vill göra? Varför ska det alltid finnas folk som tvivlar och kommer med negativa kommentarer om i princip allt? Det är alltid nåt man gjort fel. Och jag tycker det är skitjobbigt. Det finns mycket mer tankar och känslor jag skulle vilja dela med mig av men jag tror det stannar bäst i min personliga dagbok.
Jag önskar ibland att man va två. Men oftast vill jag bara vara en.
Emelie.
Kommentarer
Trackback