Emelie

"Man ska lämna det bakomflutna före sig!"
- Nej nej, Pumba, lämna det förflutna bakom dig.
"Hakuna matata!"

Jag tror det är det min kropp gör. Det har snart gått en månad sen våran pappa gick bort. Vi fick en jättefin avslutning i torsdags för honom. Vi fick säga hejdå på ett värdigt sätt som kändes bra för oss. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den timmen, och jag tror mina bröder kan stå bakom dom orden också. Innan vi skulle gå in så såg jag hur en i sällskapet ville gråta men riktigt sådär höll inne det. Då sa jag "man får gråta" och det bara brast... Jag, magnus och jimmy stog och höll om varandra, det kändes så stärkande.

Men en begravning har en så overklig känsla. Det är oförståeligt att man sitter där och bara sörjer. Det va en grej vi gjorde som jag inte vet om man brukar göra på begravningar.. Men tydligen så kan man göra det om man vill, det är ett stort ljus som brinner "livets ljus", och så får alla ett varsitt litet ljus som man tänder genom att använda lågan på det stora ljuset och så sätter man ner sitt lilla ljus i sand som är runtom det stora ljuset. Det kändes mäktigt. Svårt att förklara, men ungefär som att pappa tände mitt ljus. Åh herregud, han är borta.

Åh herregud, min pappa är borta.
Fan.
Vila i frid.

Emelie.