3/8
Du behöver inte vara orolig.
Jag har mina up's and down's dom här dagarna men mestadels tar jag det som hänt ganska bra faktist. Men det är oftast när jag mår som sämst som jag skriver här. Det blir som en lättnad att lägga det på någon annans axlar för en stund. Jag försöker se dom positiva sakerna med allt som händer oftast, men ibland blir trycket för hårt. Det finns så mycket annat jag vill skriva om i bloggen som hänt senaste veckan men det känns som att man inte får skratta och le när sånna här tragedier händer. Men jag vill att ni ska veta att det inte är så hemskt som det låter. Jag klarar mig alltid. Bara det att allt känns så konstigt för tillfället. Men jag kommer läka, VI kommer läka. Mina bröder kommer vara bron för mig. Som dom alltid varit.
När Jimmy hämtade mig i onsdags efter jobbet (en halvtimme efter att han fått berätta för sin lillasyster att hon är faderslös) så stannade han bilen en bit bort och gick ur och gick fram mot mig och bara slog armarna runt mig, vi stod där ganska länge. Jag tror inte han grät men det gjorde jag. Det gick inte att sluta. Att han kan va så stark är ofattbart. Han berättade att det första han hörde när han satte sig i bilen på väg till mig va sista refrängen utav maria haukaas - hold on be strong.. Den allra sista meningen i den låten lyder "hold on, my child, be strong". Det kommer alltid finnas med mig när jag hör den sången. Det finns en låt till som satte spår den här veckan. I tisdags (innan allt hade hänt) så va jag, jimmy och fia ute och åkte båt och lyssnade på musik. Då kom Eric clapton - look into my fathers eyes... Ingen utav oss sa nåt förrän låten va slut då vi sa nåt i stil med att vi hade tänkt på pappa under låten. Inte bara pga texten utan även för just clapton va hans stora idol. Det känns lite konstigt att just när vi gjorde det så dog han samma natt. Men det är väl så det är.
Jag är glad att jimmy kom och hämtade mig så jag fick vara med han och fia i stugan ett par dar, man har ingen täckning där och hela stället är så rofyllt så man fick hämta andan lite i den takt man själv kände sig bekväm med. Skönt.
Tack alla som finns vid min sida, ni gör min dag enklare. Att få ha dom vännerna och den familje jag har kan ibland verka lite overkligt, men jag försöker ta vara på er så gott det går.
Magnus och Jimmy och Mamma. Lämna mig aldrig. Jag älskar er så det gör ont.
Emelie.
Jag har mina up's and down's dom här dagarna men mestadels tar jag det som hänt ganska bra faktist. Men det är oftast när jag mår som sämst som jag skriver här. Det blir som en lättnad att lägga det på någon annans axlar för en stund. Jag försöker se dom positiva sakerna med allt som händer oftast, men ibland blir trycket för hårt. Det finns så mycket annat jag vill skriva om i bloggen som hänt senaste veckan men det känns som att man inte får skratta och le när sånna här tragedier händer. Men jag vill att ni ska veta att det inte är så hemskt som det låter. Jag klarar mig alltid. Bara det att allt känns så konstigt för tillfället. Men jag kommer läka, VI kommer läka. Mina bröder kommer vara bron för mig. Som dom alltid varit.
När Jimmy hämtade mig i onsdags efter jobbet (en halvtimme efter att han fått berätta för sin lillasyster att hon är faderslös) så stannade han bilen en bit bort och gick ur och gick fram mot mig och bara slog armarna runt mig, vi stod där ganska länge. Jag tror inte han grät men det gjorde jag. Det gick inte att sluta. Att han kan va så stark är ofattbart. Han berättade att det första han hörde när han satte sig i bilen på väg till mig va sista refrängen utav maria haukaas - hold on be strong.. Den allra sista meningen i den låten lyder "hold on, my child, be strong". Det kommer alltid finnas med mig när jag hör den sången. Det finns en låt till som satte spår den här veckan. I tisdags (innan allt hade hänt) så va jag, jimmy och fia ute och åkte båt och lyssnade på musik. Då kom Eric clapton - look into my fathers eyes... Ingen utav oss sa nåt förrän låten va slut då vi sa nåt i stil med att vi hade tänkt på pappa under låten. Inte bara pga texten utan även för just clapton va hans stora idol. Det känns lite konstigt att just när vi gjorde det så dog han samma natt. Men det är väl så det är.
Jag är glad att jimmy kom och hämtade mig så jag fick vara med han och fia i stugan ett par dar, man har ingen täckning där och hela stället är så rofyllt så man fick hämta andan lite i den takt man själv kände sig bekväm med. Skönt.
Tack alla som finns vid min sida, ni gör min dag enklare. Att få ha dom vännerna och den familje jag har kan ibland verka lite overkligt, men jag försöker ta vara på er så gott det går.
Magnus och Jimmy och Mamma. Lämna mig aldrig. Jag älskar er så det gör ont.
Emelie.
Kommentarer
Trackback