4/8
Tillsammans river vi murar.
Idag började dagen i karlstad hemma hos jimmy och fia. Jag åkte dit igår efter att jag varit på bio med tjejerna. Jag visste att magnus hade kommit hem och kände att jag ville spendera kvällen med mina bröder. Idag åkte vi inåt mot kristinehamn runt halv ett snåret eftersom vi skulle till begravningsbyrån vid två. Jag kände mig ganska stark hela dagen och hade försökt förbereda mig så gott det gick på att sitta och prata om begravningar och allt därtill. Men bara att komma in i det där kala vita rummet och sitta bredvid mina bröder framför en människa man aldrig sett förut började kännas olustigt. Han va jätte trevlig och det märks att han gjort sånna här saker förut för han var så enkel att prata med. Men när jag såg honom skriva mina fars namn på pappret och frågade oss om personnumret så började det kännas ännu mera konstigt. Huvudet började snurra och jag försökte klara av att sitta still och bara tänka på annat. Men efter bara några få minuter ursäktade jag mig ochgick på toaletten, jag intalade mig själv att det skulle gå bra och gick ut och satte mig hos dom igen. Det började släppa lite och vi pratade lite praktiska saker så som datum och sånna saker. Men efter ytterligare någon minut gick jag på toaletten igen för att försöka huvet att sluta snurra. Det gick inte, jag gick in i rummet lutade mig mot magnus och sa "är det okej om jag går hem?".. Han strök mig på armen och tittade på mig och sa "självklart syrran, vi ringer sen." Så jag praktist taget sprang därifrån med gråten i halsen och ringde emma direkt jag va innanför porten för att få gråta lite. Det brast för mig och hon va ett stord stöd bara genom telefon. Efter en liten stund la vi på och sa att vi skulle höras senare. Ca fem minuter efter det plingade de tpå dörren och där står hon med en stor bukett under armen, två stora solrosor och en jätte fin ny sorts blomma, med ett kort med ett fint budskap på. Hur jag lyckats fånga en sådan vän?? Jag grät en skvätt till och kramade henne. Jimmy och magnus ringde efter en halvtimme och hämtade upp oss för en skärgårdstur. Jag fick reda på saker som lättade mig lite, har varit nedtyngd över vissa saker senaste dagarna. Men fick även veta saker man kanske inte velat veta. Nu är det iallafall gjort. Min barcelona resa är avbokad för min del för under den veckan kommer begravningen äga rum. Känns skönt att slippa åka flera hundra mil härifrån också. Vet inte om jag hade pallat det nu. Det är så mycket annat som händer också. Nästa vecka gör jag min sista dag på maxi, det känns jävligt tungt måste jag säga. Men men, man måste gå vidare nån gång och nu är det min tur. Det kommer nog bli bra. Jag har märkt vilka jävla vänner och vilken sjukt bra familj jag har under den här veckan. Självklart är det något jag alltid vetat men dom träder fram lite extra ur ljuset sånna här dagar. Kristin ringde mig vid sju förut och föreslog chips och film, tjugo minuter senare släppte jag in henne genom porten. Att bara få sitta och hålla hennes hand känns så bra. Ni är mina änglar.
Magnus och Jimmy, vad gjorde jag utan er? Att få vara en utav tre i en sån fin syskonskara är knappt förståeligt. Jag är stolt över varje steg ni tar, varje andetag ni andas, varje ord som lämnar er mun. När jag umgås med er ser jag vart jag fått min personlighet ifrån. Jag är en del utav er. Ni är en del utav mig. Tillsammans kan vi riva murar. Med er vid min sida klarar jag allt. Tack för att ni finns. Jag älskar er.
Emelie.
Idag började dagen i karlstad hemma hos jimmy och fia. Jag åkte dit igår efter att jag varit på bio med tjejerna. Jag visste att magnus hade kommit hem och kände att jag ville spendera kvällen med mina bröder. Idag åkte vi inåt mot kristinehamn runt halv ett snåret eftersom vi skulle till begravningsbyrån vid två. Jag kände mig ganska stark hela dagen och hade försökt förbereda mig så gott det gick på att sitta och prata om begravningar och allt därtill. Men bara att komma in i det där kala vita rummet och sitta bredvid mina bröder framför en människa man aldrig sett förut började kännas olustigt. Han va jätte trevlig och det märks att han gjort sånna här saker förut för han var så enkel att prata med. Men när jag såg honom skriva mina fars namn på pappret och frågade oss om personnumret så började det kännas ännu mera konstigt. Huvudet började snurra och jag försökte klara av att sitta still och bara tänka på annat. Men efter bara några få minuter ursäktade jag mig ochgick på toaletten, jag intalade mig själv att det skulle gå bra och gick ut och satte mig hos dom igen. Det började släppa lite och vi pratade lite praktiska saker så som datum och sånna saker. Men efter ytterligare någon minut gick jag på toaletten igen för att försöka huvet att sluta snurra. Det gick inte, jag gick in i rummet lutade mig mot magnus och sa "är det okej om jag går hem?".. Han strök mig på armen och tittade på mig och sa "självklart syrran, vi ringer sen." Så jag praktist taget sprang därifrån med gråten i halsen och ringde emma direkt jag va innanför porten för att få gråta lite. Det brast för mig och hon va ett stord stöd bara genom telefon. Efter en liten stund la vi på och sa att vi skulle höras senare. Ca fem minuter efter det plingade de tpå dörren och där står hon med en stor bukett under armen, två stora solrosor och en jätte fin ny sorts blomma, med ett kort med ett fint budskap på. Hur jag lyckats fånga en sådan vän?? Jag grät en skvätt till och kramade henne. Jimmy och magnus ringde efter en halvtimme och hämtade upp oss för en skärgårdstur. Jag fick reda på saker som lättade mig lite, har varit nedtyngd över vissa saker senaste dagarna. Men fick även veta saker man kanske inte velat veta. Nu är det iallafall gjort. Min barcelona resa är avbokad för min del för under den veckan kommer begravningen äga rum. Känns skönt att slippa åka flera hundra mil härifrån också. Vet inte om jag hade pallat det nu. Det är så mycket annat som händer också. Nästa vecka gör jag min sista dag på maxi, det känns jävligt tungt måste jag säga. Men men, man måste gå vidare nån gång och nu är det min tur. Det kommer nog bli bra. Jag har märkt vilka jävla vänner och vilken sjukt bra familj jag har under den här veckan. Självklart är det något jag alltid vetat men dom träder fram lite extra ur ljuset sånna här dagar. Kristin ringde mig vid sju förut och föreslog chips och film, tjugo minuter senare släppte jag in henne genom porten. Att bara få sitta och hålla hennes hand känns så bra. Ni är mina änglar.
Magnus och Jimmy, vad gjorde jag utan er? Att få vara en utav tre i en sån fin syskonskara är knappt förståeligt. Jag är stolt över varje steg ni tar, varje andetag ni andas, varje ord som lämnar er mun. När jag umgås med er ser jag vart jag fått min personlighet ifrån. Jag är en del utav er. Ni är en del utav mig. Tillsammans kan vi riva murar. Med er vid min sida klarar jag allt. Tack för att ni finns. Jag älskar er.
Emelie.
Kommentarer
Trackback