Emelie

Som en film, fast det är livet.

Ibland när jag tänker på saker som sagt och gjorts i mitt liv så kan det kännas som en film. Det känns inte som att det är "jag" som varit där, utan en helt annan tjej. Saker jag hanterat på ett annorlunda sätt mot vad jag står för. Saker som aldrig hade skett om jag hade gått ur min kropp och tittat på "filmen" och fått bestämma vad som skulle hända. Om jag bara hade kunnat fått regissera själv hade många situationer sett så annorlunda ut. Meningar som sårat människor, människor som sårat mig. Så mycket onödiga saker som sagts och gjorts. Jag vet nu i efterhand att jag hade kunnat agera annorlunda, så varför gjorde jag inte det? Varför regisserade jag inte mig själv till att vara en bättre människa? Jag försöker numera tänka på vad jag säger och gör, jag vet att små saker och meningar kan såra. Jag vet att jag har gjort det, dom som är bäst har fått ut för vad dom som är värst har gjort emot mig. Anledningen att jag kom på tanken att skriva om att mitt liv är som en film är en sak som Vi pratade om i förra veckan. En sak som man kan reflektera över och diskutera om hur länge som helst. Men Vi kommer aldrig få svar. Men det var iallafall något som Han sa som gjorde att jag gick ur mig själv och ställde mig bredvid vårat bord och tittade på. Där satt Vi, så vackra och ordentligt byggda och pratade om något så overkligt. Jag kunde se hur Vi inte kunde förstå att han gjort sådana saker. Just då, i den minuten, så kändes det som att det inte hade hänt. Att Vi pratade om en film Vi sett kvällen innan eller för längesen. Men det gjorde vi inte. Vi pratade om livet. Vårat liv.

Emelie.